Fysiska egenskaper hos titan

Titan har en relativ densitet på 4,506, en smältpunkt på 1668 grader och en kokpunkt på 3287 grader. Dess resistivitet är 42 x 10⁻⁸ Ω·m (20 grader). På grund av sitt täta oxidskikt är den korrosionsbeständig-. Vid rumstemperatur reagerar den inte med syre, halogener eller vatten; men när den värms upp till röd{10}}het, reagerar den med syre och bildar titandioxid. Det reagerar inte med salpetersyra, utspädd svavelsyra eller alkalier, men det är lösligt i koncentrerad svavelsyra, fluorvätesyra och aqua regia.

Titan är formbart; titan med hög-renhet kan ha en töjning på 50-60 % och en areaminskning på 70-80 %, men dess styrka är låg, vilket gör det olämpligt som strukturmaterial. Närvaron av föroreningar i titan påverkar i hög grad dess mekaniska egenskaper, särskilt interstitiella föroreningar (syre, kväve, kol), vilket avsevärt kan öka dess styrka och avsevärt minska dess duktilitet. De utmärkta mekaniska egenskaperna hos titan som strukturmaterial uppnås genom strikt kontroll av lämplig föroreningshalt och tillsats av legeringselement. Titan är en silvervit, formbar metall med stor industriell betydelse på grund av dess många värdefulla egenskaper. Det är mindre tätt än järn, mycket starkare än aluminium och har korrosionsbeständighet som liknar platina.

Dessa egenskaper gör det till ett idealiskt material för att konstruera motorer, flygplansramar, missiler och marina anläggningar, som kräver låg vikt, hög hållfasthet och motståndskraft mot extrema temperaturförändringar-egenskaper där titan är oöverträffad. Vissa av titans egenskaper, såsom draghållfasthet, förstärks av dess förmåga att legera med aluminium; dessutom är - övergångstemperaturen för aluminium-titaniumlegeringar högre än för rent titanlegeringar. Titan kan också bilda användbara legeringar med molybden, mangan, järn och andra metaller.