Fysiologiska effekter av volfram

Metallisk volfram och katjonisk volfram absorberas dåligt genom matsmältningskanalen, men lösliga volframer kan absorberas via denna väg. Absorption via luftvägar och hud är oklart. Efter absorption lagras volfram främst i ben, följt av mjälte, lever och njurar, där mindre mängder finns. Endast spårmängder av volfram finns i blodet, och det utsöndras huvudsakligen i avföring och urin. Inhalerat volfram distribueras huvudsakligen i levern och njurarna, skelett och skelettmuskler.

Ungefär 75 % av det intagna volframatet utsöndras i urinen. Injektion av ¹⁸⁵W-volframat i gravida hanmöss resulterade i ökade volframnivåer i ben, njurar, lever och mjälte; dessa nivåer utsöndrades sedan snabbt i urin och avföring. Höga koncentrationer av volfram har också observerats i sköldkörteln, binjurarna, hypofysen, sädesblåsor från hanmöss och folliklar i äggstockar hos kvinnor. Studier har funnit att volfram kan överföras från mor till avkomma, särskilt i slutet av graviditeten, med betydande avlagring av föreningar i moderns ben, njurar, mjälte och gulesäcksepitelceller och i avkommans ben.